”Jag promenerade hem med tankar om vilken sjuk värld vi lever i”

Posted in LIVING

På sistone har min blogg knappt uppdaterats, min Instagram innehåller korta texter och citat men det är inte så personligt eller visar upp ”vem jag är” och som t.ex har jag inte varit med på en enda bild än mina egna foton sen ett halvår tillbaka… Att engagera i sociala medier, tidningar eller andra sociala tillställningar är något som skrämmer mig och varför det är så kommer ni att få läsa mer av i det här inlägget. Från förstasidan till att inte vara med alls.

Jag satte in min tandställning i aug 2016 och spenderade en hel del tid hemma i min lägenhet på Skeppargatan och spenderade minst 6 dagar i veckan på mitt jobb. Samtidigt så började min hy bli värre och värre, jag orkade inte laga mat utan levde på avokado, energidryck och godis. Ni kanske har hört talas om den där onda cirkeln? Och det blev även en hel del alkohol på alla event och mysiga kvällar på uteserveringar, men där och då var det så trevligt…

en härlig stund tillsammans med en vän i  vårensolen när den kikade fram och champagne,

Jag gick upp lite i vikt och allt eftersom så fick jag försöka vara bekväm i min kropp ändå, men på vissa event så fick jag höra att min kropp inte passade deras kläder, min kroppsform passade inte deras plagg vilket jag har förståelse för.  Men ett event minns jag lite extra, vi stod och kikade på kläder medan min vän fick plagg kastade plagg över sig, men inte jag eftersom jag var alldeles för stor enligt dem. ”Vi har inga plagg som passar dig” och jag har strl 36/38, men var helt enkelt inte supersmal som de andra.

Från att känna ett bra självförtroendet tills att ha blivit kapad vid fotknölarna, och där stod jag med ett stort brett osäkert leende, svepte ett glas champagne och promenerade hem med tankar om vilken sjuk värld jag lever i.

minns att det var just denna kväll,

 

Men historien tar inte slut där, för tre år sedan skrev jag ett inlägg som delades galet mycket och landade på över 110 000 unika besökare på en dag. Tror jag under en vecka hade runt 500 000 unika besökare, förstår ni hur många det är? De kommande månaderna där fick jag ta emot en massa obehagliga samtal, jag blev förföljd, jag fick bilder och hot skickade till mig. Jag polisanmälde vissa saker som polisen ifrågasatte mig om, och avrådde mig från att anmäla (?). Jag som då var 18 år lyssnade på dem, men hade det varit idag hade jag inte gett mig utan försökt gått till botten med det.

Men även här minns jag en kväll lite extra hur jag och en vän blev attackerade på stan efter en utekväll av två killar, som helt oprovocerat skrek och var riktigt nära oss. Jag blev så chockad efter den kvällen och skämdes, idag minns jag inte ens hur jag tog mig hem eller reagerade mer än att jag minns rädslan och skräcken i hela kroppen. Brukar aldrig glömma detaljer, namn eller ansikten men just de där minuterna är som helt bortblåsta ur mitt minne av ren chock.  

När jag får frågan om varför jag inte skriver krönikor, debattartiklar eller liknande längre så känns det inte lockande. Uppmärksamheten är inte något som jag gillar längre utan något som snarare skrämmer mig. Det kommer ta sin tid tills jag kan sträcka på mig igen, känna mig sådär stark och oövervinnerlig. Men även känna mig orädd och oberörd av andras åsikter och har fortfarande svårt att tro att någon vill mig väl. Som bekant är jag den sista personen som kommer att ge upp så snart är jag tillbaka ännu bättre än någonsin. <3 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.